För att jag klarar det.

Jag har klarat mig. Klart mig fram tills nu. Klarat det jag skulle. Klarat mer än det jag skulle. Klarade för mycket. Så att jag fick säga stopp. Kroppen sa stopp. Jag fick säga nej. Det kändes. Men det kommer fler tåg säger de. Fler tåg och nya chanser. Fler restauranger och fler jobb. Jag vet det. För att kommer det inte fler, så ser jag till att det gör det. Precis som jag gjorde när jag sa till att det inte går, kroppen vill inte. Jag blev sjukskriven tillslut. Skriva aktivitetsschema, måste, vill och kan ta bort. Timme för timme. Varm luft in genom näsan och kall ut. Det sistnämnda, kan ta bort, är det jag jobbar med nu. Det är inte lika rent hemma hos oss längre, tvätten ligger ren, men inte vikt. Lite svårare att hitta men lite mer tid till VILL. Jag har en del Vill aktiviteter i mitt schema. Och tyvärr, många måste. Skriva fem saker jag gjort bra idag. Skriva i insommningstabletts-dimman. För ja, jag har tagit en hel del sådana den senaste tiden. MEN Jag har också gjort det jag ska. Fikat med vänner, hört av mig till de jag sagt att jag skulle höra av mig till. Men framförallt, jag har hittat tillbaka till skogen. Min älskade skog. Där finns naturliga endorfiner. Som inte är instoppade i små vita tabletter. Ja, tar ju dem också. Men framförallt skogen. Du gamla du fria du fjällhöga nord.
Säga nej. Varför är det så svårt? Vem kommer tacka mig när jag står där utsliten och trött när barnen flyttar hemifrån, för att de var rent i köket varje kväll när dem gick och la sig. Förmodlingen inte dem allafall. Kanske sedan om de någon gång får egna barn, kanske då. Men tills dess. Till dess om 25 år kanske, (jag är ganska dålig på att räkna) så måste jag göra många mer VILL, i mitt aktivitetsschema. Ikväll ska jag dit, till skogen, när alla gått och lagt sig, och de är lite kallt i luften. Springa, känna på gräset. För att jag finns och kan det, låter kanske jävligt pretentiöst, men det skiter jag i. För jag ska klara mig ur det här också. För jag klarar mig alltid.