Doften av tapetklister.

Februari 2017. Det luktar nytt. Tapetnytt. Klister och tejp. Målaren har lämnat lägenheten men spåren är kvar. Jag drar försiktigt bort resterna från listen. Fem barn springer runt runt i lägenheten. Den blyga februarisolen skiner in genom fönstret. Vi sätter dom fem små i soffan och kopplar in tv.n. Sunes sommar på dvd. Skriken tystnar och vi kan fortsätta bära. En lägenhet blir till två.
Det nya hemmet. Jag är 29 år. Där ska jag bo nu. Barnen blir varannan veckabarn. Mammavecka och pappavecka. Vi ritar ett schema. Ett eget mammapappaveckaschema. Där ska veckan få en ny start på fredagar. Den bestäms att ha alla färger. Fredagsfärger. Regnbågsfärger. Handling på torsdagar. Vin på fredag.
Jag köper nya skor. Springer snabbt. För vad ska jag göra för att döva tystnaden. Den som slår mig när jag öppnar dörren på fredagskvällen. Allt ligger kvar som vi lämnade, men jag står ensam. I början gör jag misstaget, plockar upp Bibbis lilla kudde. Luktar länge länge. Tårarna rinner, saknaden blir så stor. Allt som nyss, och endå helt annorlunda. Men jag klarar det, jag vänjer mig. Lär mig ensamheten. När den blir för påträngande planterar jag om varenda växt i lägenheten. Doften av målarfärg blir mer och mer svag. I mitt nya hus bor Monica. Varje gång jag hälsar på Monica och lilla Harald, hennes lilla hund som mest liknar en gammal skurtrasa, ser hon lika förvånad ut. Monica är knappt 60, men frågar endå vad jag heter varje gång vi ses. Hennes Alzheimer klär henne inte. Men den tog henne, och Monica försvann, och kan aldrig mer fråga vem jag är, kan aldrig mer gå till fel dörr i huset. Huset där vi bor.
Det blir sommar. Det blir höst, vinter och vår. Min andra sommar. Min andra sommar i mitt nya liv. Jag bestämmer mig. Att jag kan själv, och gör själv. Jag gör ett påhitt. Jag hittar på att det går. Det går att göra själv.
Packar bilen med det nödvändiga. Jag vet inte vart jag ska men det här behöver jag ha. Pannlampa, stormkök, vinflaskan i plast och en halv flaska Mintu. Det blir vändningen. Jag vet helt plötsligt vart jag ska i livet. Jag vet att det går själv.
Det kommer återfall där jag glömmer bort, glömmer hur jag ska packa det man behöver. Glömmer hur jag ska göra det själv. Återgår till krukväxterna yogan och andningen. Hittar det ljusa i det svarta. För jag kan, jag kan packa det jag ska. Jag vet hur man gör. Det går och jag kan.
Det luktar inte längre målarfärg. Det luktar hemma. Hemma på kullborgsgatan. På fredagar vinkar vi ”hejdå kullborgsgatan-vinken” innan dom åker mot pappaveckan. Och jag kan se regnbågsfärgerna skymta där. Kan njuta lite av det. För jag luktar inte längre på den lilla kudden. För dom finns ju där, på andra sidan byn. Ett stenkast bort. Jag vet nu att det inte är mammavecka varannan vecka. Det är mammavecka varje vecka. Även om dom inte är där. Så är jag alltid. Jag är alltid deras mamma.