Den jag behöver vara.

Året var 2011. Fyra år efter studenten, och jag hade blivit tvåbarnsmamma. Jag hade också fått ett namn på det onda. Sjukdomen. Den slog mig slog mig hårt i ansiktet. Den som fick mig att träffa väggen. Jag har kortare väg dit nu. Dit, till väggen. Behöver göra en sak per dag, och en sak i taget, och var sak har sin tid. Som Alfons pappa säger. Först kaffe och läsa tidningen. Och sen. Det är nästan nio år sedan nu. Nio år sedan jag förstod hur jag behövde leva. Det var inte den dagen. Såklart. Det var dagarna, veckorna, åren och månaderna. Som gav mig insikten. Men det är svårt att förstå. Svårt att se, för dom som inte sett den, väggen. Det låter som larv, och, det händer inte mig. Men det gjorde det. Hände alltså. Hände som fan gjorde det. Hände i fucking 180 km i timmen. Jag minns när det hände mest. Kommer aldrig glömma den dagen. Prickiga vattenkoppor på pojkarna. Klibbig sommarvärme. Och jag hade bestämt med läkaren. Att okej. Du får sjukskriva mig i 3 veckor. När min skolan är stäng. För då missar jag ju inget. Blev bråkigt med förskolan. Tyckte att jag skulle faktiskt klara av att ha pojkarna hemma, att dom fick ju faktiskt gå Max 15 timmar om dagen tyckte dom. Att sjukskrivning på heltid. Vaddå. Tyckte dom. Men så kom prickarna, och bråket tog slut. Hemma fick dom vara. En dag lång sjukskrivning hann jag med. Det gick 2 veckor och jag höll på att tappa förståndet. Minns hur vällingen stänkte över hela köket när jag kastade flaskan i diskhon. Blev klibbigt, som klister nästan. Minns hur jag slog numret till psykakuten, och sa, hej. Hej, jag behöver sova. Sova en hel natt. Hej, kan ni hjälpa mig med det? Plastspeglar. Plastbestick och tallrikar. Möte först, och, ” du ska inte skämmas”, och, ”det är många mammor som kommer hit”. Låsta dörrar och inga fönster. Och vita små piller till kvällsmat. Och jag minns att Martin sa, ” jag trodde aldrig du skulle komma hem igen”. Och jag svalde och sov. Sov jättemycket. Frukost på plasttallrik. Och jag sa, att nu ska jag gå hem, och tack så mycket, men nu ska jag gå hem, hem, och vara den jag behöver vara. Och jag gick hem, hem och bestämde mig. Att jag vill aldrig mer vara där så nära, så hårt in i det onda.och jag gick hem. Hem och var, den jag behövde vara.