Den nya staden.

Den nya staden.
Vi bor i ett nytt hus. Det luktar kattpiss och häst i trappuppgången. Vissa dagar tar doften av cigarettrök som döljs i ett hölje av söt parfym över kattkisslukten. Det nya huset är gult med gröna kanter. Långt ifrån Vilbergens grå tegelfasader. När solen går ned över den nya staden i det nya huset kan jag stå på balkongen och tro att jag drömmer. Den nya staden är som en sagor-by. Där bor vi i, mitt i sagostaden, i ett gult trähus. Vi flyttade bort, bort från de nikotin-gula plastlisterna, och dörrarna som luktade rök och armsvett. Till en ny stad och ett nytt hus. I trappuppgången övervintrar pelargonerna från sommarens varmare dagar. Det blev oktober och det blev november. Snart har vi bott i två år i det nya huset.
Det kom en flicka till familjen och vi flyttade återigen till ett nytt hus med nya öden. Vi vandrar på de nya grannarnas tak. Ulrika och Filip. Anna, Matilda, Tobias och Elliot. De nya grannarna. Kunde inte önska några bättre.

Behövde skriva igen. Skriva om allt och inget, om den nya staden. Gör för lite övningar. Det börjar pirra runt ögonen igen. Och jag sväljer alvedon och Treo i ren panik. Hur ska jag orka annars. Synen blir förvriden och migränen gör sig påmind, drar på mig gummistövlarna och släpar barnen till bilen, hjulet snurrar. Och det går inte att stanna. Försöker stanna upp, känna den lilla lena handen på min kind. Tänka och känna den lilla blöta pussen från ettåringen. Och det går, det hjälper. Det känns och jag är så tacksam för att jag fått just henne. Och grabbarna såklart. Men hon känns fortfarande så ny. Nästan som ett väsen. Hela jag vände när hon kom. Jag blev kär. Kär i den lilla personen som kom till mig, att jag just skulle få vara hennes mamma.

Går ut och springer. Springer dit benen bär, springer så fort det går, så fort jag kan. Ingen riktig riktning och inget mål. Inget mål mer än att faktiskt känna. Känna att jag lever, se löven rassla runt benen känna dofterna från hösten. Lämnar telefonen hemma. Och det går. Det känns. Det känns bra benen bär de känns lätta. Det behövs bara mer. Oftare. Att känna, och känna tacksamheten. Det går , det går i den nya staden och i det nya huset. Det är fint, och jag trivs. Jag lever och mår bra. Det börjar falla på plats. Allt här i den nya staden.
Och jag lever.