Där vi växte upp.

Där vi växte upp.
Där vi växte upp blommade rosenspirean i takt med Hasse blasks rododendronbuskar. Hasse bodde i det stora gula huset på långängsgatan 33. Han vattnade dem med filmjölk samtidigt som han sippade på en whisky och rökte cigarr. Bredvid de gula husen låg en park. På andra sidan parken bodde Madde och Helen. Och Gunnar. Gunnar kastade sand på oss medans vi gungade så högt vi kunde. På 33;an bodde även Kalle och Inga-Lill. Kalle var stor och stark och gick i boxning. Kalles bästa kompis hette Henrik och bodde snett ovanför oss. Han brukade snedda över grannens tomt ned genom vår för att sedan hoppa över staketet till 33:an. Henrik kallade min syster för häxa. Men förutom Henrik, så var jag Kalles bästa vän. Trots att jag var tre år yngre och tjej. Jag fick superkrafter när Kalle tog min hand och vi sprang så fort vi kunde. 

Ibland besökte vi ”spökhuset” ett , för oss, övergivet hus som Kalle berättade olika historier om varje gång vi gick upp för backen mot ”petta-pölen”. Madde och Sofie brukade hålla vakt, när vi smög runt spökhuset. Dom var för fega för att följa med, eller för smarta. 

Men för de mesta lekte vi i parken. Satt uppe på nätet i klätterställningen och ljög så vi trodde oss själva. Gjorde hinderbanan och tivoli i den lilla skogsdungen. Ibland kom piss-Fia. En lite äldre tjej som hade kissat bakom Ölands-token i parken en gång när de var för långt hem. 

Där vi växte upp blommade rosenspirean och mängder av äpplen föll till marken på hösten. 

Där vi växte upp kom verkligheten ifatt. 

Kalle skulle flytta en dag. 

In kom familjen Rose’n. 

Amanda och Linnea. Nu var de min tur att vara stor och stark. Stor och stark när de en dag inte återvände som en familj från Thailand. När det en dag bara var linne och Åsa kvar. Jag blev stor men inte stark. Åsa bjöd på chesecake och kaffe latte och målade alla väggar vita på långängsgatan 33. 

Rosenspirean blommade i vår trädgård men rododendron verkade inte densamma utan filmjölken. 

Där vi växte upp, åkte en minibuss full med barn iväg, och kom aldrig tillbaka. Där vi växte upp, fylldes styrstad kyrkogård med gravstenar. Där årtalen var alldeles för låga. 

Husen står kvar men är inte längre gula. 

Där vi växte upp ska husen snart fyllas med nya liv, nya historier. Parken står tom, och i asfalten tränger ekarnas rötter fram.

Där jag växte upp, blev jag stor, och ibland är jag stark. Åtminstone ska jag bli.