”Sitter här på tåget mot Stockholm. Är lite lagom svensk. Lagom med allt förutom min outfitt. Den är aldrig lagom. Jag är inte särskilt svensk i den meningen, lagom. Jag gillar att vara störig. Inte så vanligt alls faktiskt. Kanske borde prata med honom. Han som sitter bredvid mig. Han har en ful keps som är mycket böjd på skärmen, röd piketröja, något dyrt märke, och alldeles lagom råttfärgat snaggat hår. På väskan står det; LIU, Linköpings universitet, civilekonom. Funderar en stund på vem han är. Vart han ska. Dömer. Domen lyder, han är på väg hem under påsken, hem till familjen som bor norr om Uppsala, i någon liten by. Han pluggar, förmodligen med tanke på väskan, och han kommer bli pappa vid 35 års ålder, efter fem års giftemål, och tre provrörsbefruktiningar senare. Dömer hårt. Han har äcklig andedräkt också. Men han ser snäll ut. Trevlig var han också, när jag gick på tåget, redan bokade platser. Dyraste platserna. Bestämt sen en tid tillbaka alla fall. Att lille, kanske, hmm, vi säger Daniel, ska hem till familjen och bli ”ompysslad” som han mamma uttrycker det. Hem till pojkrummet, lådan, porrtidiningarna. Han ser ut att vara i min ålder, då fick man hålla tillgodo med porrtidningar, eller femsekundersklipp på nätet. Hade han tur kunde han, eftersom han var smart redan då, förinställa videon på inspelning när sportkanalerna blev ”vuxenkanaler” vid 12tiden på natten. Kom ifrån ämnet som sig bör. Jag har så svårt att sitta still, spänner om mina handledsskydd tusen gånger, sträcker på mig, äter en banan, och lite medhavda sesambräck, som ligger i en påse försluten med en såndär Ikea-flärp ni vet. Går ifrån fördomarna han förmodligen hade om mig, hon med orangea urbanearslurar och konstiga kläder. Varför har hon en fryspåse med ikeaflärp och medhavda muffins på tåget? Lägger upp min Mia Skäringer bok i facket på stolen framför mig. Där ligger den och hon tittar på mig. För jag mår illa när jag åker baklänges. Kan inte läsa då. Så. Jag kanske ska prata lite med honom? Men nej, måste vara lagom, måste vara lagom svensk. Hade det vart en (bäst att inte skriva invandrare) person med utländsk bakgrund i 40års ålder hade jag börjat prata direkt. Men inte nu.
Det här inlägget började jag på när jag, som det står, satt på tåget till Stockholm under påskhelgen. Kom in i tunnlar och plötsligt var jag framme, glömde och fortsatte aldrig. Jag har fått berättat för mig att jag inte är särskilt ”svensk” av mina klasskamrater med utländsk bakgrund. Att jag pratar mycket och hörs, pratar med alla. Pratar med de som sitter ensamma, och de som förmodligen, enligt mina fördomar inte kan svenska så bra. Får reda på livshistorier, och nya insikter. Jag har alltid varit sån. Pratat med de som sitter längst in i hörnet, ensamma, i ett rum fullt av folk. Andra, mina vänner, har inte tyckt att jag varit riktigt klok i huvudet, typ gymnasiet, ”varför pratade du med honom!?” För att jag kände för det, för att jag är förbannat nyfiken också, och ibland, oftast för att jag vill bli av med mina fördomar.
Sommar på Urbergsgatan i Vilbergen, jag har solglasögon, små korta svarta shorts och sporttopp på mig i sandlådan. Omringad av gråa hus, och ögon. Hälsar glatt på fastighetsskötarna som åker förbi i arbetsbilarna, ser att de ser, att de gillar vad de ser. Japp, jag är störig ut i fingerspetsarna, men jag vill ju så gärna bli lite brun och benen, och så blev det förbannat varmt i sandlådan på en sekund. Min mamma kommer, ska leka med barnen lite, hon, 53 år, korta shorts och Sverigebikini. Hon också en soldyrkare av dess like. Hon undrar om folk tycker, tycker att hon kanske är för avklädd mormor. Jag tycker hon ska skita i vad folk tycker, för hon har ju faktiskt kämpat för att få den där kroppen hon har, trots att hon är 50 plus.
Antar att jag blivit uppfostrad på det sättet, inte så svensk, inte så lagom. Och ändå, allför ofta står jag där, mot min vilja, knäpptyst vid busshållsplatsen och låtsas titta på min telefon, låtsas vara upptagen, vanlig, väldigt svensk, för faaaan vad jobbit det kan bli om man måste hälsa på någon, någon som man inte känner. Vara sådär osvensk och jobbig. Tänk om personen inte säger hej tillbaka… tänk om. Jobbigt. Och lite pinsamt kanske. Nästa gång jag åker tåg, ska jag prata med han som sitter bredvid mig, för att jag är så förbannat nyfiken, och kanske, kanske jag hittar en vän, eller en intressant livshistoria, som jag kan dela med mig av här. Så att jag slipper hitta på, och döma, om pojkrum och porrtidningar.