När det börjar igenJag är där igen. Inte där på ruta ett. Bara där. Står där och vinglar livrädd, som om man ska hoppa högt från ett berg utan något som tar emot en.
Smärtan kom tillbaka. Låg ensam själv, utelämnad. Britsen var kall, och jag inspekterar vilken typ av handskar de använder medans morfinet tränger djupare in i kroppen. Letar fram ett badlakan i skåpet i den kalla sjukhussalen på vrinnevisakutmottagning. Vill inte besvära om att fråga om en filt. Tårarna rinner, jag gråter högt som ett barn. Det gör lite ont i armen där sprutan trängde in under huden. Blir varm i huvudet av morfinet. Blir utflyttad från salen och ligger blottad för alla som går förbi. Vissa stirrar. Ber om en påse, vill så gärna kräkas. Vill be om ursäkt för mitt beteende. Plötsligt ligger jag på golvet, ser någon gå förbi, de drar ingen notis om att jag ligger där. Plötsligt står de mängder av sjukhuspersonal runt mig. Och jag vet vad jag heter, och jag kan nästan ställa mig upp själv o kravla upp på den kalla britsen.
Men de är inte den som bekymrar mig. Jag vill så gärna att de ska vara en njursten. Jag vill de så jättegärna.
Men de är ingen sten. Det är ingenting. Jag har ägglossning. Jag sådan smärta att tillochmed sjukhuspersonalen tror att det är njursten. Noll. Röntgen visar noll. Prover visar noll. Så varför är jag där?
Ingen vill veta, ingen orkar, kanske kan de vara ryggskott, tycker de.
Jag har inte ryggskott.
Jag har inte njursten. Jag har ont. Jätteont.
Jag har ägglossning.
Jag har en sjukdom som heter endometrios.
Jag ska gå hem. Hem o ta alvedon.
Hem och acceptera min smärta.
Hem och akta mig för att ha sex, akta mig för att få en orgasm.
För nåde den som har endometrios, att unna sig det.
Då kan man hamna på akuten. Med morfin och diklofenaksprutor.
Men de får man bara om man har njursten.
Man får inte de om man har endometrios. Då får man en alvedon. Och en tid till psykiatrin, där man får lära sig att accepterar.
Och ja, så jag accepterar. Acceptera och ta en alvedon. För de är så mitt liv ser ut.
Så ser de ut för mig, och tusentals flera kvinnor.
Det är inte okej. Inte någonstans.
Långt ifrån. Men de är så långt de har kommit. Och inte längre.
De måste bli en förändring. De måste hända. Snart.
Vet inte hur länge till vi ska orka acceptera detta.
Något måste göras.
fiskenforfan's Blog 