Slutet på en början

Året var 2004. Jag var sjutton år i den nya staden. Skolan låg på en åker, genom ventilationen kunde man ana en svag doft av koskit. Jag hade varit där förut. Min syster hade en gång varit i samma sits. Ny i en liten stad med stora fördomar. Klädd i en vit märkes t-shirt i frotté och en kort jeanskjol promenerade jag de ca fyrahundra meterna från busshållsplatsen ned mot skolan. Cykelvägen jag gick på var omgiven av högt gräs, bränt av sommarens sol. Det var varmt den här dagen och vi skulle samlas i skolans matsal. Nervösa blickar mötte varandra, och jag satte mig vid ett bord tillsammans med en annan tjej. Jag hade turen att inte behöva fylla tystnaden, vilket jag vanligtvis står för. Upprop, samling med den nya klassen. Sex tjejer och fyra killar. Snabbt ögnade igenom vår skara för att döma. Döma, Vem var snyggast, vem var töntigast, vem var bäst. Jag var ny i den lilla staden och skaffade mig snabbt nya vänner. Lyssnade på Fronda, ”vem kan stoppa mig när jag bara rullar fram”. Kände mig fri. Skaffade nya, vänner, en del var mindre bra val, val som föräldrar inte skulle gilla. Jag och en till tjej från klassen åkte bussen, den långa vägen, fnittrade, hoppade av en stad för tidigt, stannade med våra nya ”vänner” i en annan liten stad. Vännerna bestod bara av killar. Killarna hade ju bara en sak i huvudet, vilket vi självklart förnekade. Dumma, unga och dumma. Vem av oss skulle de få ligga med. Vem av dem skulle hinna först? Musiken dånade ut ur högtalarna hemma hos våra nya vänner. Snart skulle vi ta bussen hem igen, hem mot tryggheten, oroliga föräldrar som låtsades som om de inte förstod vad som pågick fast de stod skrivet i pannan. Ville inte veta, de hade själva vart unga och dumma en gång, kanske i en ny stad, äventyret fortsatte. Slutet på början, början på något nytt, friheten, och den nya staden.

Ödet spelar spelet

Jag blev sjukskriven. Fyra veckor skulle jag göra övningar. Mindfullness och sånt. Två dagar in i perioden, och en dag efter ifrågasättande av personal på förskolan, om jag verkligen skulle ha barnen där på heltid när jag var heltidssjukskriven, fick jag stålsätta mig igen. Botvid fick vattkoppor. Stålsatte mig på två veckors vård av barn. Kanske kanske skulle jag hinna andades vecka allafall. När den sista koppan läkt på lilltuss, upptäckte jag en koppa på stortuss. Sedan var det igång igen. Ödets ironi. Andningsövningarna har uteblivit. Istället har jag räknat till tio minst tio gånger om dagen. Någon dag in i stortuss insjuknande blev även jag sjuk. Och någon dag efter det var det Martins tur. Feber och halsont. Ibland undrar jag vem fan det är som vill mig något. Vem är det som prövar mig om och om igen!? Vi har kört ut de små från vårt rum. Nu sover de själva i sitt. Fungerar sådär. Min diagnos ställd av psykiatrikern lyder, återkommande depprisioner, medelsvår episod, kronisk ångest från födelsen. Det är lättare att hantera ångest när men har orsaken till varför det är som det är. Har blivit beroende av de där förbannade tabletterna. Min värsta farhåga. Konstigt nog får man mer tolerans ju mer man stoppar i sig, både psykiskt och fysiskt. Det blir liksom normaltillståndet på något sätt. Känner mig trött, trött på att behöva ta beslut, om nästa periods behandling. Alltså endometriosbehandling. Läser varje dag uppdateringar från mina endometriosvänner på Facebook om deras brutala biverkningar pga stark medicinering. Det får mig att för varje dag som går tro mindre på läkarna och mer på de gamla barnmorskornas ord;du vet Sara, skiten måste ju ut några gånger om året ändå. Och läkarna hävdar det motsatta. Nigarafallet under den förra blödningsperioden, dvs den första efter spiralen togs bort var inte nådigt. Trodde jag allvarligt talat skulle behöva besöka sjukhuset pga blodbrist. Inne på en affär, sitter ner och väntar på Martin, ställer mig upp och det känns som om jag är fjorton igen, skillnaden var att jag inte hade någon tröja att knyta runt mina ljusa jeansshorts. Kniper ihop benen så gott jag kan och går sakta och panikartat mot butikens kundtoalett. Väl hemma efter fem minuters panikfärd i bilen hade det blött minst lika mycket till. Och så fortsatte det i två dagar. Tror fan det, att skiten skulle ut. Börjar närma mig ett beslut om behandling, och det är att inte behandlign kommer ske, inte inom det närmsta halvåret allafall. Oavsett vad läkarna säger måste det ju ändå vara så att jag känner min kropp bäst. Vi får väll se vad ödet väljer, jag hoppas detta inte slutar som det började, med akutinläggning på kvinnokliniken pga av cysta, som sist när jag var obehandlad, för då är hjulet i rullning igen och jag står kvar där jag började. Kan ni förstå att jag känner mig vetlös, hopplös och börjar bli tokig på detta skit ?!