Det enda som finns kvar är den skitiga grodan.

Plockar upp en två veckors skitig badhandduk från golvet. Den föreställer en groda, med en liten luva som man sätter på huvudet och sedan sveper om sig. Den kommer halvvägs runt mina höfter. Kände mig mer ren innan duschen än efter. Stannade upp i två timmar och började tänka. Det är aldrig bra att börja tänka. Jag vill inte stanna, vill bara springa så man inte behöver känna så mycket.

Dagen började dåligt, jag fräste åt schema-fitt-fröken på dagis. Berättade att jag fått jobb. Hon undrade om tider sekunden efter jag berättat. OHHHHH. Tröttsamt. Det jag tydligen skulle gjort då var att trycka det åt sidorna. Utåt liksom. Men jag släppte allt jag övat på, allt tålamod jag fått samla ihop under morgonen, och det fanns inte ens det minsta lilla ytte pytte tålamod kvar till schema-fitt-fröken. Så, jag hävde ur mig att det inte funkade så i restaurangbranschen. Finns inga regler, ingen som följer lagen, ja förutom om det skulle närma sig en tant i vit rock från livsmedelsverket. Så skyndas det med handskar och håruppsättning och datummärkning av mat.  Men annars, med personal, arbetstider, anställningsbevis osv, då ska man mest vara glad för att man får komma och jobba. Schema är liksom inte att tala om, man jobbar tills man är klar. Men schema-fitt-fröken hade aldrig jobbat i restaurang. Så hon visste minsann inte att det var så. Vilken himla TUR att jag kunde berätta det för henne!

Andades på vägen hem, förgäves försökte lyssna på vinden och titta på blommorna. Tänka att jag hade ett kaffefilter över huvudet så att allt rann av. Men de var försent. Skulle satt på mig filtret redan innan jag gick dit. Oh. Jag hatar att jag alltid ramlar ner i kaninhålet. Jag har alltid varit sådan. Berättade för min healing-granne-katt-anna vad som hade hänt. Och hon sa att jag måste trycka ut det åt sidorna. Och svara med en äkta trevlighet nästa gång schema-fröken lägger näsan i blöt. Önska henne en bra dag osv. Men jag får liksom inte ihop det riktigt, när jag vrider på det så känns det som om hon då, eller vissa människor, skulle tro att det var min svaghet. Att jag försökte slicka röv på något sätt. Men det gäller väll att hitta den äkta äkta trevligheten, utan minsta ironi, för att verka trovärdig.

Nästa gång jag går till dagis med dåligt humör, sveper jag grod-handuken över huvudet, går dit som grod-women, ingen kan stoppa mig och ingen kan få mig på dåligt humör, för i själva verket är de väll inte hon som är schema-fitt-fröken. Utan i själva verket är det jag som står där utan kaffefilter eller grodhanduk, med dålig självkänsla, helt naken och helt jävla öppen. Som vanligt blir det mitt fall. Magplask i barn-basängen liksom.

Som om livet bestod av ett stort äckligt spindelnät

I helgen var jag på HC, eller Mirum som dem valt att kalla det nu. (Skulle kunna rabbla upp flertalet av små funderingar på varför de ändrade namn, men de hör inte hit) Jag var alla fall på Mirum. I rulltrappan, eller rullbandet som de faktiskt är, så hälsade en kille på mig. ”Tja! Är det bra eller?” Hmm. Ja vad ska man svara när man möter någon i en rulltrappa åt fel håll? ”Har du lust att stanna en sådär en timme och prata så kan jag svara. Tryck på nödstoppet liksom. Men det gjorde jag ju inte såklart. Jag svarade att de var bra medans han fortsatte nedåt och jag uppåt, ropade han, ”Vet du var systemet är?” ”Ja längst ned” svarade jag. Snygg var han också. Men jag kunde liksom inte placera vem, det var och vart jag kände igen honom ifrån. Vid närmare eftertanke är han nog en av dem som driver Fräcka fröken i stan, eller Bröderna´s som det kallas nu. Dem har också bytt namn. Jag är faktiskt helt säkert på att det var han. Tänk att han kände igen mig, jag är ju bara där en gång i halvåret. Alla fall, så komjag tänka på hur ofta det är så att världen är liten, som ett spindelnät. Alla känner alla som känner någon som känner någon annan.

Jag gillar inte facebook egentligen. Gillar inte att man kan se vänners vänner som ser vänners vänners, och lägger till vänners vänner. Som ett jätteäckligt stor spindelnät. Men jag gillar mina vänner som jag gillar. Och på min att-göra-lista, som förtillfället är i mitt huvud, står det och blinkar som en uppdatering jag måste göra snarast innan hela systemet kraschar. Kabooooom. ”Nu hade du inte raderat ”vänner”, vars statusar du hatar att läsa varje dag. Nu kraschar snart hårddisken, hjärn-hårddisken, och du är där igen. Typ, ”oh jag hatar den här tjejen som alltid lägger upp statusar om saker jag hatar att läsa. Hat-älskar. Vill ha och ändå inte. Som en liten drog.

Har facebook-rehabat ett tag nu när min telefon är på lagning. Den har vart på lagning i tre dagar. Jag har smygtittat på datorn några gånger. Och tänk. Inte en enda avisering, meddelande eller inlägg. Tänk om jag inte finns längre. Tänk om jag inte är någon. Ingen vill mig något, och jag vill ingen något. Tänk vad skönt det vore. Att bara vara med sig själv ett tag. Inte vilja någon något. Och om man vill dem något så är de så pass nära vänner att det inte är svårare än så att knappa in deras nr på telefonen och ringa. Och säga ”Hej jag ville inget speciellt, jag ville bara säga att du är min vän. Min vän på min riktiga vän-lista. Den har jag i huvudet, och behöver ingen påminnelse om att du finns.” Och det bästa av allt, jag kan ju fråga vad min riktiga vän har ätit till frukost, om jag nu så gärna skulle vilja veta det.

 

Som ett gammalt mobil-batteri, flimmrar, blir svart, och försvinner.

Jag äter mycket mediciner. Så pass mycket att ni som inte vart i närheten av medicinering varje dag, skulle tycka att det var jobbigt att se. Varje dag äter jag 3990mg Alvedon. Dåliga dagar behöver jag lägga till 1000mg av antiinflamatoriskt preparat som heter Pronaxen. Varje kväll måste jag somna med minst en värme-kudde på ryggen, och en på magen. Jag har fått en tensapparat som sänder ut elektricitet via elektroder som sitter i svanken. Jag har även en bettskena jag måste ha för att jag biter ihop käkarna och får spännings-huvudvärk om jag inte har den. I värsta fall om jag inte kan sova utan de här tar jag sömntabletter. Jag har även lugnande preparat jag tar, en av dem tar jag varje kväll (artarax), en av dem är ”bensoprepparat” som verkar lugnande om jag får en ångestattack.

Jag tror att det här är lite jobbig läsning för vissa.

Varje dag, förmodligen resten av livet, kommer jag behöva äta medicin för magmunsbrock, och motverka magkatarr. Jag äter även antidrepprisiva varje dag. Tack vare den fysiska smärtan jag haft fick jag till slut börja med det. Trots mycket tvivel från min sida.

Min ”behandling” för min kroniska inflammatoriska sjukdom har precis tagit en ny vändning, pga att jag inte blivit blödningsfri, trots att jag haft hormonsprial i 6 månader nu. Så nu pangar sjukvården på med mer hormoner, nu även östrogenplåster i minst en månad. Dubbelt upp kan man säga.

Igår sa min KBT- terapeut att jag inte får prata för mycket om ATT jag har ont, eller var jag har ont…

Jag kämpar med det varje dag. Varje dag att inte säga, om någon frågar, hur det är, stänga munnen, på med fasaden. Säga att det är bra, bra med barnen bra med mig, låtsas. Jag har precis opererat handen. För första gången på många år har det synts utanpå. Och det har varit en sådan fruktansvärd befrielse. Äntligen, ”lilla gumman, och oj, ska jag hjälpa den med jackan” ”Och oj vad ont det ser ut”. Var på apoteket för att hämta ut min favorit medicin, alvedon. Då sa apotekerskan, ”se till att spara kvittot på det där nu, för olyckans skull.” Hon syftar såklart på handen som är i bandage, och tycker att det ser ut att göra väldigt ont. Jag tittar frågande på henne och säger, ”vad menar du? Vaddå olycka?” Hon säger ”ja, du behöver spara kvittot så att du kan visa för försäkringsbolaget att du köpt medicin för olyckan”. Jag, lite trött på rösten, ” ja, jasså, det är ingen olycka, och alvedonen äter jag för en annan sjukdom. Jag orkar inte ens förklara. Går därifrån.

Tänk vad skönt det skulle vara om jag kunde ha en lapp i pannan ”hej, jag lider av en kronisk sjukdom, jag har fått svår stress, och depprision av det, och har dessutom torgskräck”.  Men så bra ska vi inte ha det, folk får undra, tycka att jag är konstig när svetten börjar rinna i pannan i kön på ica, när jag lägger mig ner på bänken i lekplatsen, för att jag behöver vila. Nu har jag dessutom, förmodligen pga en mix mellan olika mediciner, och mindre rörelse pga av fysisk smärta, gått upp i vikt. Svullnat. Jag tänker på det varje dag. Vet inte hur jag ska sluta tänka på det, för samtidigt gillar jag min stora rumpa och min nyvunna d-kupa.  

Jag kommer inte till någon klok slutsats i det här inlägget. Jag vet inte heller vad ni förväntade er. Hade kunnat spendera den här tiden med att göra min sjukgymnastik tex. Men det gjorde jag inte, så nu kommer jag väll ha ångest för det också. Ångest för att mitt blogg-inlägg inte hade någon slutsats, och att jag inte fått något gjort. På TVÅ veckor. Inget vettigt. Bara trött. Utmattad som ett gammalt dåligt mobilbatteri. Det spelar ingen roll hur mycket man laddar det. Så fort man pratar, tar batteriet slut, börjar flimra och blir svart.