Där vi växte upp.

Där vi växte upp.
Där vi växte upp blommade rosenspirean i takt med Hasse blasks rododendronbuskar. Hasse bodde i det stora gula huset på långängsgatan 33. Han vattnade dem med filmjölk samtidigt som han sippade på en whisky och rökte cigarr. Bredvid de gula husen låg en park. På andra sidan parken bodde Madde och Helen. Och Gunnar. Gunnar kastade sand på oss medans vi gungade så högt vi kunde. På 33;an bodde även Kalle och Inga-Lill. Kalle var stor och stark och gick i boxning. Kalles bästa kompis hette Henrik och bodde snett ovanför oss. Han brukade snedda över grannens tomt ned genom vår för att sedan hoppa över staketet till 33:an. Henrik kallade min syster för häxa. Men förutom Henrik, så var jag Kalles bästa vän. Trots att jag var tre år yngre och tjej. Jag fick superkrafter när Kalle tog min hand och vi sprang så fort vi kunde. 

Ibland besökte vi ”spökhuset” ett , för oss, övergivet hus som Kalle berättade olika historier om varje gång vi gick upp för backen mot ”petta-pölen”. Madde och Sofie brukade hålla vakt, när vi smög runt spökhuset. Dom var för fega för att följa med, eller för smarta. 

Men för de mesta lekte vi i parken. Satt uppe på nätet i klätterställningen och ljög så vi trodde oss själva. Gjorde hinderbanan och tivoli i den lilla skogsdungen. Ibland kom piss-Fia. En lite äldre tjej som hade kissat bakom Ölands-token i parken en gång när de var för långt hem. 

Där vi växte upp blommade rosenspirean och mängder av äpplen föll till marken på hösten. 

Där vi växte upp kom verkligheten ifatt. 

Kalle skulle flytta en dag. 

In kom familjen Rose’n. 

Amanda och Linnea. Nu var de min tur att vara stor och stark. Stor och stark när de en dag inte återvände som en familj från Thailand. När det en dag bara var linne och Åsa kvar. Jag blev stor men inte stark. Åsa bjöd på chesecake och kaffe latte och målade alla väggar vita på långängsgatan 33. 

Rosenspirean blommade i vår trädgård men rododendron verkade inte densamma utan filmjölken. 

Där vi växte upp, åkte en minibuss full med barn iväg, och kom aldrig tillbaka. Där vi växte upp, fylldes styrstad kyrkogård med gravstenar. Där årtalen var alldeles för låga. 

Husen står kvar men är inte längre gula. 

Där vi växte upp ska husen snart fyllas med nya liv, nya historier. Parken står tom, och i asfalten tränger ekarnas rötter fram.

Där jag växte upp, blev jag stor, och ibland är jag stark. Åtminstone ska jag bli. 

Den nya staden.

Den nya staden.
Vi bor i ett nytt hus. Det luktar kattpiss och häst i trappuppgången. Vissa dagar tar doften av cigarettrök som döljs i ett hölje av söt parfym över kattkisslukten. Det nya huset är gult med gröna kanter. Långt ifrån Vilbergens grå tegelfasader. När solen går ned över den nya staden i det nya huset kan jag stå på balkongen och tro att jag drömmer. Den nya staden är som en sagor-by. Där bor vi i, mitt i sagostaden, i ett gult trähus. Vi flyttade bort, bort från de nikotin-gula plastlisterna, och dörrarna som luktade rök och armsvett. Till en ny stad och ett nytt hus. I trappuppgången övervintrar pelargonerna från sommarens varmare dagar. Det blev oktober och det blev november. Snart har vi bott i två år i det nya huset.
Det kom en flicka till familjen och vi flyttade återigen till ett nytt hus med nya öden. Vi vandrar på de nya grannarnas tak. Ulrika och Filip. Anna, Matilda, Tobias och Elliot. De nya grannarna. Kunde inte önska några bättre.

Behövde skriva igen. Skriva om allt och inget, om den nya staden. Gör för lite övningar. Det börjar pirra runt ögonen igen. Och jag sväljer alvedon och Treo i ren panik. Hur ska jag orka annars. Synen blir förvriden och migränen gör sig påmind, drar på mig gummistövlarna och släpar barnen till bilen, hjulet snurrar. Och det går inte att stanna. Försöker stanna upp, känna den lilla lena handen på min kind. Tänka och känna den lilla blöta pussen från ettåringen. Och det går, det hjälper. Det känns och jag är så tacksam för att jag fått just henne. Och grabbarna såklart. Men hon känns fortfarande så ny. Nästan som ett väsen. Hela jag vände när hon kom. Jag blev kär. Kär i den lilla personen som kom till mig, att jag just skulle få vara hennes mamma.

Går ut och springer. Springer dit benen bär, springer så fort det går, så fort jag kan. Ingen riktig riktning och inget mål. Inget mål mer än att faktiskt känna. Känna att jag lever, se löven rassla runt benen känna dofterna från hösten. Lämnar telefonen hemma. Och det går. Det känns. Det känns bra benen bär de känns lätta. Det behövs bara mer. Oftare. Att känna, och känna tacksamheten. Det går , det går i den nya staden och i det nya huset. Det är fint, och jag trivs. Jag lever och mår bra. Det börjar falla på plats. Allt här i den nya staden.
Och jag lever.