Den jag behöver vara.

Året var 2011. Fyra år efter studenten, och jag hade blivit tvåbarnsmamma. Jag hade också fått ett namn på det onda. Sjukdomen. Den slog mig slog mig hårt i ansiktet. Den som fick mig att träffa väggen. Jag har kortare väg dit nu. Dit, till väggen. Behöver göra en sak per dag, och en sak i taget, och var sak har sin tid. Som Alfons pappa säger. Först kaffe och läsa tidningen. Och sen. Det är nästan nio år sedan nu. Nio år sedan jag förstod hur jag behövde leva. Det var inte den dagen. Såklart. Det var dagarna, veckorna, åren och månaderna. Som gav mig insikten. Men det är svårt att förstå. Svårt att se, för dom som inte sett den, väggen. Det låter som larv, och, det händer inte mig. Men det gjorde det. Hände alltså. Hände som fan gjorde det. Hände i fucking 180 km i timmen. Jag minns när det hände mest. Kommer aldrig glömma den dagen. Prickiga vattenkoppor på pojkarna. Klibbig sommarvärme. Och jag hade bestämt med läkaren. Att okej. Du får sjukskriva mig i 3 veckor. När min skolan är stäng. För då missar jag ju inget. Blev bråkigt med förskolan. Tyckte att jag skulle faktiskt klara av att ha pojkarna hemma, att dom fick ju faktiskt gå Max 15 timmar om dagen tyckte dom. Att sjukskrivning på heltid. Vaddå. Tyckte dom. Men så kom prickarna, och bråket tog slut. Hemma fick dom vara. En dag lång sjukskrivning hann jag med. Det gick 2 veckor och jag höll på att tappa förståndet. Minns hur vällingen stänkte över hela köket när jag kastade flaskan i diskhon. Blev klibbigt, som klister nästan. Minns hur jag slog numret till psykakuten, och sa, hej. Hej, jag behöver sova. Sova en hel natt. Hej, kan ni hjälpa mig med det? Plastspeglar. Plastbestick och tallrikar. Möte först, och, ” du ska inte skämmas”, och, ”det är många mammor som kommer hit”. Låsta dörrar och inga fönster. Och vita små piller till kvällsmat. Och jag minns att Martin sa, ” jag trodde aldrig du skulle komma hem igen”. Och jag svalde och sov. Sov jättemycket. Frukost på plasttallrik. Och jag sa, att nu ska jag gå hem, och tack så mycket, men nu ska jag gå hem, hem, och vara den jag behöver vara. Och jag gick hem, hem och bestämde mig. Att jag vill aldrig mer vara där så nära, så hårt in i det onda.och jag gick hem. Hem och var, den jag behövde vara.

Doften av tapetklister.

Februari 2017. Det luktar nytt. Tapetnytt. Klister och tejp. Målaren har lämnat lägenheten men spåren är kvar. Jag drar försiktigt bort resterna från listen. Fem barn springer runt runt i lägenheten. Den blyga februarisolen skiner in genom fönstret. Vi sätter dom fem små i soffan och kopplar in tv.n. Sunes sommar på dvd. Skriken tystnar och vi kan fortsätta bära. En lägenhet blir till två.
Det nya hemmet. Jag är 29 år. Där ska jag bo nu. Barnen blir varannan veckabarn. Mammavecka och pappavecka. Vi ritar ett schema. Ett eget mammapappaveckaschema. Där ska veckan få en ny start på fredagar. Den bestäms att ha alla färger. Fredagsfärger. Regnbågsfärger. Handling på torsdagar. Vin på fredag.
Jag köper nya skor. Springer snabbt. För vad ska jag göra för att döva tystnaden. Den som slår mig när jag öppnar dörren på fredagskvällen. Allt ligger kvar som vi lämnade, men jag står ensam. I början gör jag misstaget, plockar upp Bibbis lilla kudde. Luktar länge länge. Tårarna rinner, saknaden blir så stor. Allt som nyss, och endå helt annorlunda. Men jag klarar det, jag vänjer mig. Lär mig ensamheten. När den blir för påträngande planterar jag om varenda växt i lägenheten. Doften av målarfärg blir mer och mer svag. I mitt nya hus bor Monica. Varje gång jag hälsar på Monica och lilla Harald, hennes lilla hund som mest liknar en gammal skurtrasa, ser hon lika förvånad ut. Monica är knappt 60, men frågar endå vad jag heter varje gång vi ses. Hennes Alzheimer klär henne inte. Men den tog henne, och Monica försvann, och kan aldrig mer fråga vem jag är, kan aldrig mer gå till fel dörr i huset. Huset där vi bor.
Det blir sommar. Det blir höst, vinter och vår. Min andra sommar. Min andra sommar i mitt nya liv. Jag bestämmer mig. Att jag kan själv, och gör själv. Jag gör ett påhitt. Jag hittar på att det går. Det går att göra själv.
Packar bilen med det nödvändiga. Jag vet inte vart jag ska men det här behöver jag ha. Pannlampa, stormkök, vinflaskan i plast och en halv flaska Mintu. Det blir vändningen. Jag vet helt plötsligt vart jag ska i livet. Jag vet att det går själv.
Det kommer återfall där jag glömmer bort, glömmer hur jag ska packa det man behöver. Glömmer hur jag ska göra det själv. Återgår till krukväxterna yogan och andningen. Hittar det ljusa i det svarta. För jag kan, jag kan packa det jag ska. Jag vet hur man gör. Det går och jag kan.
Det luktar inte längre målarfärg. Det luktar hemma. Hemma på kullborgsgatan. På fredagar vinkar vi ”hejdå kullborgsgatan-vinken” innan dom åker mot pappaveckan. Och jag kan se regnbågsfärgerna skymta där. Kan njuta lite av det. För jag luktar inte längre på den lilla kudden. För dom finns ju där, på andra sidan byn. Ett stenkast bort. Jag vet nu att det inte är mammavecka varannan vecka. Det är mammavecka varje vecka. Även om dom inte är där. Så är jag alltid. Jag är alltid deras mamma.