Det enda som finns kvar är den skitiga grodan.

Plockar upp en två veckors skitig badhandduk från golvet. Den föreställer en groda, med en liten luva som man sätter på huvudet och sedan sveper om sig. Den kommer halvvägs runt mina höfter. Kände mig mer ren innan duschen än efter. Stannade upp i två timmar och började tänka. Det är aldrig bra att börja tänka. Jag vill inte stanna, vill bara springa så man inte behöver känna så mycket.

Dagen började dåligt, jag fräste åt schema-fitt-fröken på dagis. Berättade att jag fått jobb. Hon undrade om tider sekunden efter jag berättat. OHHHHH. Tröttsamt. Det jag tydligen skulle gjort då var att trycka det åt sidorna. Utåt liksom. Men jag släppte allt jag övat på, allt tålamod jag fått samla ihop under morgonen, och det fanns inte ens det minsta lilla ytte pytte tålamod kvar till schema-fitt-fröken. Så, jag hävde ur mig att det inte funkade så i restaurangbranschen. Finns inga regler, ingen som följer lagen, ja förutom om det skulle närma sig en tant i vit rock från livsmedelsverket. Så skyndas det med handskar och håruppsättning och datummärkning av mat.  Men annars, med personal, arbetstider, anställningsbevis osv, då ska man mest vara glad för att man får komma och jobba. Schema är liksom inte att tala om, man jobbar tills man är klar. Men schema-fitt-fröken hade aldrig jobbat i restaurang. Så hon visste minsann inte att det var så. Vilken himla TUR att jag kunde berätta det för henne!

Andades på vägen hem, förgäves försökte lyssna på vinden och titta på blommorna. Tänka att jag hade ett kaffefilter över huvudet så att allt rann av. Men de var försent. Skulle satt på mig filtret redan innan jag gick dit. Oh. Jag hatar att jag alltid ramlar ner i kaninhålet. Jag har alltid varit sådan. Berättade för min healing-granne-katt-anna vad som hade hänt. Och hon sa att jag måste trycka ut det åt sidorna. Och svara med en äkta trevlighet nästa gång schema-fröken lägger näsan i blöt. Önska henne en bra dag osv. Men jag får liksom inte ihop det riktigt, när jag vrider på det så känns det som om hon då, eller vissa människor, skulle tro att det var min svaghet. Att jag försökte slicka röv på något sätt. Men det gäller väll att hitta den äkta äkta trevligheten, utan minsta ironi, för att verka trovärdig.

Nästa gång jag går till dagis med dåligt humör, sveper jag grod-handuken över huvudet, går dit som grod-women, ingen kan stoppa mig och ingen kan få mig på dåligt humör, för i själva verket är de väll inte hon som är schema-fitt-fröken. Utan i själva verket är det jag som står där utan kaffefilter eller grodhanduk, med dålig självkänsla, helt naken och helt jävla öppen. Som vanligt blir det mitt fall. Magplask i barn-basängen liksom.

Som om livet bestod av ett stort äckligt spindelnät

I helgen var jag på HC, eller Mirum som dem valt att kalla det nu. (Skulle kunna rabbla upp flertalet av små funderingar på varför de ändrade namn, men de hör inte hit) Jag var alla fall på Mirum. I rulltrappan, eller rullbandet som de faktiskt är, så hälsade en kille på mig. ”Tja! Är det bra eller?” Hmm. Ja vad ska man svara när man möter någon i en rulltrappa åt fel håll? ”Har du lust att stanna en sådär en timme och prata så kan jag svara. Tryck på nödstoppet liksom. Men det gjorde jag ju inte såklart. Jag svarade att de var bra medans han fortsatte nedåt och jag uppåt, ropade han, ”Vet du var systemet är?” ”Ja längst ned” svarade jag. Snygg var han också. Men jag kunde liksom inte placera vem, det var och vart jag kände igen honom ifrån. Vid närmare eftertanke är han nog en av dem som driver Fräcka fröken i stan, eller Bröderna´s som det kallas nu. Dem har också bytt namn. Jag är faktiskt helt säkert på att det var han. Tänk att han kände igen mig, jag är ju bara där en gång i halvåret. Alla fall, så komjag tänka på hur ofta det är så att världen är liten, som ett spindelnät. Alla känner alla som känner någon som känner någon annan.

Jag gillar inte facebook egentligen. Gillar inte att man kan se vänners vänner som ser vänners vänners, och lägger till vänners vänner. Som ett jätteäckligt stor spindelnät. Men jag gillar mina vänner som jag gillar. Och på min att-göra-lista, som förtillfället är i mitt huvud, står det och blinkar som en uppdatering jag måste göra snarast innan hela systemet kraschar. Kabooooom. ”Nu hade du inte raderat ”vänner”, vars statusar du hatar att läsa varje dag. Nu kraschar snart hårddisken, hjärn-hårddisken, och du är där igen. Typ, ”oh jag hatar den här tjejen som alltid lägger upp statusar om saker jag hatar att läsa. Hat-älskar. Vill ha och ändå inte. Som en liten drog.

Har facebook-rehabat ett tag nu när min telefon är på lagning. Den har vart på lagning i tre dagar. Jag har smygtittat på datorn några gånger. Och tänk. Inte en enda avisering, meddelande eller inlägg. Tänk om jag inte finns längre. Tänk om jag inte är någon. Ingen vill mig något, och jag vill ingen något. Tänk vad skönt det vore. Att bara vara med sig själv ett tag. Inte vilja någon något. Och om man vill dem något så är de så pass nära vänner att det inte är svårare än så att knappa in deras nr på telefonen och ringa. Och säga ”Hej jag ville inget speciellt, jag ville bara säga att du är min vän. Min vän på min riktiga vän-lista. Den har jag i huvudet, och behöver ingen påminnelse om att du finns.” Och det bästa av allt, jag kan ju fråga vad min riktiga vän har ätit till frukost, om jag nu så gärna skulle vilja veta det.

 

Som ett gammalt mobil-batteri, flimmrar, blir svart, och försvinner.

Jag äter mycket mediciner. Så pass mycket att ni som inte vart i närheten av medicinering varje dag, skulle tycka att det var jobbigt att se. Varje dag äter jag 3990mg Alvedon. Dåliga dagar behöver jag lägga till 1000mg av antiinflamatoriskt preparat som heter Pronaxen. Varje kväll måste jag somna med minst en värme-kudde på ryggen, och en på magen. Jag har fått en tensapparat som sänder ut elektricitet via elektroder som sitter i svanken. Jag har även en bettskena jag måste ha för att jag biter ihop käkarna och får spännings-huvudvärk om jag inte har den. I värsta fall om jag inte kan sova utan de här tar jag sömntabletter. Jag har även lugnande preparat jag tar, en av dem tar jag varje kväll (artarax), en av dem är ”bensoprepparat” som verkar lugnande om jag får en ångestattack.

Jag tror att det här är lite jobbig läsning för vissa.

Varje dag, förmodligen resten av livet, kommer jag behöva äta medicin för magmunsbrock, och motverka magkatarr. Jag äter även antidrepprisiva varje dag. Tack vare den fysiska smärtan jag haft fick jag till slut börja med det. Trots mycket tvivel från min sida.

Min ”behandling” för min kroniska inflammatoriska sjukdom har precis tagit en ny vändning, pga att jag inte blivit blödningsfri, trots att jag haft hormonsprial i 6 månader nu. Så nu pangar sjukvården på med mer hormoner, nu även östrogenplåster i minst en månad. Dubbelt upp kan man säga.

Igår sa min KBT- terapeut att jag inte får prata för mycket om ATT jag har ont, eller var jag har ont…

Jag kämpar med det varje dag. Varje dag att inte säga, om någon frågar, hur det är, stänga munnen, på med fasaden. Säga att det är bra, bra med barnen bra med mig, låtsas. Jag har precis opererat handen. För första gången på många år har det synts utanpå. Och det har varit en sådan fruktansvärd befrielse. Äntligen, ”lilla gumman, och oj, ska jag hjälpa den med jackan” ”Och oj vad ont det ser ut”. Var på apoteket för att hämta ut min favorit medicin, alvedon. Då sa apotekerskan, ”se till att spara kvittot på det där nu, för olyckans skull.” Hon syftar såklart på handen som är i bandage, och tycker att det ser ut att göra väldigt ont. Jag tittar frågande på henne och säger, ”vad menar du? Vaddå olycka?” Hon säger ”ja, du behöver spara kvittot så att du kan visa för försäkringsbolaget att du köpt medicin för olyckan”. Jag, lite trött på rösten, ” ja, jasså, det är ingen olycka, och alvedonen äter jag för en annan sjukdom. Jag orkar inte ens förklara. Går därifrån.

Tänk vad skönt det skulle vara om jag kunde ha en lapp i pannan ”hej, jag lider av en kronisk sjukdom, jag har fått svår stress, och depprision av det, och har dessutom torgskräck”.  Men så bra ska vi inte ha det, folk får undra, tycka att jag är konstig när svetten börjar rinna i pannan i kön på ica, när jag lägger mig ner på bänken i lekplatsen, för att jag behöver vila. Nu har jag dessutom, förmodligen pga en mix mellan olika mediciner, och mindre rörelse pga av fysisk smärta, gått upp i vikt. Svullnat. Jag tänker på det varje dag. Vet inte hur jag ska sluta tänka på det, för samtidigt gillar jag min stora rumpa och min nyvunna d-kupa.  

Jag kommer inte till någon klok slutsats i det här inlägget. Jag vet inte heller vad ni förväntade er. Hade kunnat spendera den här tiden med att göra min sjukgymnastik tex. Men det gjorde jag inte, så nu kommer jag väll ha ångest för det också. Ångest för att mitt blogg-inlägg inte hade någon slutsats, och att jag inte fått något gjort. På TVÅ veckor. Inget vettigt. Bara trött. Utmattad som ett gammalt dåligt mobilbatteri. Det spelar ingen roll hur mycket man laddar det. Så fort man pratar, tar batteriet slut, börjar flimra och blir svart.

Luften gick ur mig, och jag gick in i wall of fame.

Mosig, kantstött. Letar ord för hur jag känner mig. Har vågat möta min trötthet idag. Var helt övertygad om att det var onsdag igår. Det var Tisdag. Healing och KBT. Illamående och mosig. Kändes som att jag för en kort stund hade mött, ”väggen”. Kom hem sent, kunde inte prata på 15 minuter, var tvungen att ligga still. Äta, få upp blodsockret, duscha, äta mera, och sen prata.

Idag vilar jag. Det är modigt att vila, och skrämmande, att stanna upp, möta sin egen trötthet. Jobbigt. Jobbigt att känna efter. Det kanske är det man måste. Någon sa att jag borde lägga in mig själv någonstans, starta om kroppen, börja på nytt och stänga av power-knappen liksom en stund. Det kanske är det jag borde.

Healing, kände färger. Rött, som att hela kroppen blöder, och blå-grönt, eller mer grumligt, som att jag simmade under ytan och inte kom upp. Och massor av grå, grå färg inne i magen, och tårar som skulle ut.

Var hos min terapeut igår. Började från början, berättade,samlade in, så hon kunde börja jobba med mig. KBT-jobba. Grät inte en enda gång fast healing-katt-anna, sa att jag hade massa tårar, där i magen bland den gråa stressen. Orkar inte mer, inte mer idag. Nu ska jag vila, är så nära kanten, eller väggen, wall of fame. Så idag ska jag vila, våga du med. Det är inte bråttom till något. Du hinner.

Att vara svensk.

”Sitter här på tåget mot Stockholm. Är lite lagom svensk. Lagom med allt förutom min outfitt. Den är aldrig lagom. Jag är inte särskilt svensk i den meningen, lagom. Jag gillar att vara störig. Inte så vanligt alls faktiskt. Kanske borde prata med honom. Han som sitter bredvid mig. Han har en ful keps som är mycket böjd på skärmen, röd piketröja, något dyrt märke, och alldeles lagom råttfärgat snaggat hår. På väskan står det; LIU, Linköpings universitet, civilekonom. Funderar en stund på vem han är. Vart han ska. Dömer. Domen lyder, han är på väg hem under påsken, hem till familjen som bor norr om Uppsala, i någon liten by. Han pluggar, förmodligen med tanke på väskan, och han kommer bli pappa vid 35 års ålder, efter fem års giftemål, och tre provrörsbefruktiningar senare. Dömer hårt. Han har äcklig andedräkt också. Men han ser snäll ut. Trevlig var han också, när jag gick på tåget, redan bokade platser. Dyraste platserna. Bestämt sen en tid tillbaka alla fall. Att lille, kanske, hmm, vi säger Daniel, ska hem till familjen och bli ”ompysslad” som han mamma uttrycker det. Hem till pojkrummet, lådan, porrtidiningarna. Han ser ut att vara i min ålder, då fick man hålla tillgodo med porrtidningar, eller femsekundersklipp på nätet. Hade han tur kunde han, eftersom han var smart redan då, förinställa videon på inspelning när sportkanalerna blev ”vuxenkanaler” vid 12tiden på natten. Kom ifrån ämnet som sig bör. Jag har så svårt att sitta still, spänner om mina handledsskydd tusen gånger, sträcker på mig, äter en banan, och lite medhavda sesambräck, som ligger i en påse försluten med en såndär Ikea-flärp ni vet. Går ifrån fördomarna han förmodligen hade om mig, hon med orangea urbanearslurar och konstiga kläder. Varför har hon en fryspåse med ikeaflärp och medhavda muffins på tåget? Lägger upp min Mia Skäringer bok i facket på stolen framför mig. Där ligger den och hon tittar på mig. För jag mår illa när jag åker baklänges. Kan inte läsa då. Så. Jag kanske ska prata lite med honom? Men nej, måste vara lagom, måste vara lagom svensk. Hade det vart en (bäst att inte skriva invandrare) person med utländsk bakgrund i 40års ålder hade jag börjat prata direkt. Men inte nu.

Det här inlägget började jag på när jag, som det står, satt på tåget till Stockholm under påskhelgen. Kom in i tunnlar och plötsligt var jag framme, glömde och fortsatte aldrig. Jag har fått berättat för mig att jag inte är särskilt ”svensk” av mina klasskamrater med utländsk bakgrund. Att jag pratar mycket och hörs, pratar med alla. Pratar med de som sitter ensamma, och de som förmodligen, enligt mina fördomar inte kan svenska så bra. Får reda på livshistorier, och nya insikter. Jag har alltid varit sån. Pratat med de som sitter längst in i hörnet, ensamma, i ett rum fullt av folk. Andra, mina vänner, har inte tyckt att jag varit riktigt klok i huvudet, typ gymnasiet, ”varför pratade du med honom!?” För att jag kände för det, för att jag är förbannat nyfiken också, och ibland, oftast för att jag vill bli av med mina fördomar.

Sommar på Urbergsgatan i Vilbergen, jag har solglasögon, små korta svarta shorts och sporttopp på mig i sandlådan. Omringad av gråa hus, och ögon. Hälsar glatt på fastighetsskötarna som åker förbi i arbetsbilarna, ser att de ser, att de gillar vad de ser. Japp, jag är störig ut i fingerspetsarna, men jag vill ju så gärna bli lite brun och benen, och så blev det förbannat varmt i sandlådan på en sekund. Min mamma kommer, ska leka med barnen lite, hon, 53 år, korta shorts och Sverigebikini. Hon också en soldyrkare av dess like. Hon undrar om folk tycker, tycker att hon kanske är för avklädd mormor. Jag tycker hon ska skita i vad folk tycker, för hon har ju faktiskt kämpat för att få den där kroppen hon har, trots att hon är 50 plus.

Antar att jag blivit uppfostrad på det sättet, inte så svensk, inte så lagom. Och ändå, allför ofta står jag där, mot min vilja, knäpptyst vid busshållsplatsen och låtsas titta på min telefon, låtsas vara upptagen, vanlig, väldigt svensk, för faaaan vad jobbit det kan bli om man måste hälsa på någon, någon som man inte känner. Vara sådär osvensk och jobbig. Tänk om personen inte säger hej tillbaka… tänk om. Jobbigt. Och lite pinsamt kanske. Nästa gång jag åker tåg, ska jag prata med han som sitter bredvid mig, för att jag är så förbannat nyfiken, och kanske, kanske jag hittar en vän, eller en intressant livshistoria, som jag kan dela med mig av här. Så att jag slipper hitta på, och döma, om pojkrum och porrtidningar.

När kroppen inte säger nej.

Nutid. Två läkartider på en dag. Tar ledigt från skolan. Cyklar med leopardgummistövlar och militärryggsäck till Hageby vårdentral. Hämtar ut min tensapparat, som ska bi min bästa vän. Cyklar hem, träffar grannen utanför i solen. Katt-Anna. Pratar om stenar och nedstämdhet. Katt-Annas mamma har precis dött. Hon är i 35års åldern, kanske närmare 40. Bodde med sin mamma, sin katt och sina saltstenar. Anna ville läsa bloggen. Så innan jag åker till nästa läkartid på sjukhuset, lämnar jag en handskriver lapp med bloggadressen i brevlådan. Tar på mig leopardstövlarna och cyklar till sjukhuset. Det ligger ca 800 meter hemifrån. Laddar för läkarmötet. Ny läkare. Kvinnokliniken. Folk sitter tysta i väntrummet. Förutom en patient i slöja som pratar jobb med receptionisten i slöja. Svettas. Torkar handen lite mot mina färgglada tajts. Bra läkarmöte. Bra doktor. Tack. Jobbigt. Tar på mig mina orangea urban-ears och går genom korridoren, förbi BB. Där de närmsta får träffa nya små människor i korridoren. Nyförlösta mammor. Lyckliga ansikten, förväntansfulla ögon. Promenerar hem. Solen lyser, fram till tunneln innan huset, med Eric Saade. Går förbi två tanter. Stannar tvärt i leopardstövlarna. Står still en stund, tänker. Minns att de var något som saknades. Vänder och säger till tanterna att jag glömt cykeln på sjukhuset. De undrar om jag arbetar där. Frågar om jag orkar gå hela vägen tillbaka. Känns inte som att jag har något val. Hämtar cykeln och åker hem.

Nästa dag. Hämtar barnen tillsammans på dagis. Åker hem till Smedby för att hämta hem den ”nya” bilen. Övertröttaefterdagisbarn. Byter däck. Blir fel och får slipa. Skyndar i bilen hem. Tror Martin ska komma direkt efter mig. Letar efter nycklarna i fickan. Väntar i kalla stentrappan med skrikande barn. Alldeles för sent. Martin kommer hem tillslut. Låser upp. Huvudet sa ifrån först.

Kalas i tre dagar under helgen.

Första dagen på praktiken, sönderspänd och ont. Ägglossning kanske. Tar mycket värktabletter i skåpet. Så mycket jag får, och har min vän tensapparaten hela dagen. Stressar hem. Fjärde kalaset. Vräker i mig hemmagjord chokladgalss ala´ lchf. Trött. Huvudet säger nej. Gästerna går hem, barnen lägger sig. Tar mer värktabletter, och blandar med ny typ av hälsokost. Vill sova, slappna av. Gör det jag tror är bäst och letar i skåpet. Sjukvården har gett mig sömntabletter. Tar två. Inget konstigt med det. Borstar tänderna och huvudet snurrar. Kommer tillbaka till soffan och somnar i tio minuter bredvid Martin. Vaknar till och ska ta mig till sängen. Hamnar på den färglada mattan. Kräks ohämmat. Kryper till golvet och forsätter, står på alla fyra och får brunt kräks i det nytvättade håret. Martin torkar, skäller. Jag fattar ingenting. Spolar håret och blir nedbäddad i sängen. Känner mig liten. Skäms. Kroppen sa ifrån, ville inte mer. Men huvudet hade inte lyssnat.

 Ska aldrig mer hamna där tänker jag. Skämmas, kräkas på alla fyra. Och ändå i skrivande stund känner jag en tryckande känsla över bröstet. Magkatarren gör sig påmind, kroppen säger ifrån, men huvudet lyssnar inte.

När döden kom nära

När jag var 16 nästan 17, kom vågen. Med vågen försvann Amanda. Döden kom nära. Alldeles för nära. Kort därefter gick farmor bort. Jag och min syster kom svartkläddatill skolan  efter jullovet 2004-2005. Amanda hade blont rakt hår, Linnea rött, lockigt. Amanda var eftertänksam och mer tystlåten. Linnea var mer som en eld. Fart och sprak. Tävling runt huset på Långängsgatan 35. Jag minns inte vem som vann av dem. Jag tog tid, med ett ur som hängde runt halsen. Barfota sprang de på grusgången runt huset. Klappade kaninerna. En grå och en svart hade jag. Den svarta var min. Målade väggarna på deras uthus, skrev mitt namn med stora vita bokstäver på Långängsgatan 33. Det gick inte bort. Dansade till Hits for kidz, Mera mål, Marcolio. Dansade med Amanda och Linnea. I det vitmålade rummet med storbildsskärm, och projektor. Hemmabio. Pappa Lars var flygkapten. De åkte till Thailand. Julen 2004. Men alla kom inte hem. Hem till Långängsgatan 33. Vi trodde inte, trodde inte de hade hinnit fram.

Fick gå till BUP. Barn och ungdomspsykriatrin. De hade ett krishanteringsprogam av något slag. När det hade hänt något som inte fick hända. Och det hade berört något barn. Eller ungdom. Jag fick rita. Jag är verkligen dålig på det. Det var många som trodde, många som inte förstod, att jag tyckte synd om mig själv. Men faktum är att jag kände sådan fruktansvärd empati och medkänsla för mina grannar. Det kom hem utan sin dotter. Tvillingar. En av varje. En röd och en blond. Ensam kvar stod Linnea. Linnea, Åsa och Lasse.

Mins minnesstunden för Amanda. Blev mottagna av Åsas bror. Blond, fräknar kanske. Ganska lik Amanda. Hälsade alla välkomna utanför kyrkan i Styrstad. Minns ljuset, och alla barn kring kistan. Satt en stund bredvid en annan familj som vi kände, som i sin tur kände Amanda. Några grät högt. Jag grät ohämmat. Högt och okontrollerat. Ångesten spred sig ut i hela kroppen. Jag, min syster och min pappa. Pappa försökte hålla minen tror jag, för vår skull.

”Med vågen försvann Amanda.”

Min inspelade röst dundrar ut i högtalarna på Bäckadalsskolan. Jag redovisar mitt projektarbete. Får högsta betyg. Dansar till Fix you med Coldplay. Illustrerar paniken som kom. Paniken som kom närmare, när döden kom nära.

Våra dörrkarmar luktar svett, rök och sjutiotal.

Tittar ut genom titt-hålet i dörren. Trycker näsan mot. Det luktar rök. Rök och svett. Jag leker med tanken, det är någonstans under sjuttiotalet. Festen pågår. Man går från dörr till dörr. Det är alla fall vad jag fått berättat från svärfar.

Sagt av ”Kulten” – Vilbergen är det bästa området i stan, här är ju varannan sosse!

”Kulten”, som han kallas, bor under oss. Han åker moped året runt och är väll sisådär i femtiofemårsåldern. Han har en väldigt osmickrande öl-mage, och gör en speciell min när han dra på sig moppe-hjälmen. Ibland kommer det en minibuss med  ”varor” från typ Tyskland. I anslutning till det kommer det ofta sprit-feta- rödmosiga gubbar i samma ålder och hämtar varor. Han har försökt muta mig med ”varorna” när jag varnat honom, att jag vet vad han håller på med. Kulten har en uteplats. Snett under vår balkong. Förra sommaren hade vi turen att se honom i badbyxor då han köpt någon stor form av solmadrass. Ibland skjutsar han barnen i området på sin moped. Han jobbar som kock på vår lokala pizzeria.

Han mitt emot har inga gardiner, han tar på sig själv varje kväll, han vill att man ska titta på, och det gör jag också. –Marcus Krunegård, Prinsen av peking, Mitt kvarter.

I dörren bredvid oss bor Helena, Roffa och Tilda. Roffa är sjuk. De är i förtiårsåldern. Han har fått stroke. Flera gånger. Har sett honom bli sämre. Jag göder honom med kakor och bullar. Ibland kommer Helena in till mig, dricker folköl, eller likör, eller det som finns. Vin kanske. Färgar håret på mig och går ut och röker en stund. Helenas ögon är blå som himmelen och ansiktet berättar en historia om ett annat liv. Innan det här. De har en stor Schäfer som heter Kitty och som skäller varje gång man plingar på. När jag är ensam går jag till över till Roffa och Helena. Känner mig varm i hjärtat, för Roffa älskar barnen. Han får ett ljus i ögonen och för stunden glömmer han det som gör ont. Ibland åker han rullstol, bra dagar har han sin krycka och går själv till affären. Jag har sett honom bli sämre. Det har gått fort.

Längst ner längst bort i huset med en liten uteplats bor det en dam med en liten vit tussig hund som gläffser och springer fritt i trappen när hon har tvättstugan. Ibland delar vi på tvätttiden. Hon är kjederökare, och hennes sambo gick bort när han ramlade i trapphuset här när dom hade våttorkat i trappen. Slog i huvudet och dog på plats. Jag vet inte vad hon heter. Ibland följer jag henne hem från affären. Hon har en gammal barnvagn som hon stödjer sig mot när hon går hem. För många år sedan bodde hon i vår lägenhet. På sjuttiotalet. Det luktar rök och svett om våra dörrkarmar, och när jag tänker på det så är det nog den här damen som orsakat doften. En gång för länge sedan, ibland berättar hon om när hon bodde här med sina tre döttrar. Det var fullt av barn och mammor i lekparken utanför.

Jag brukar lukta på våra dörrkarmar. Jag tänker, fantiserar om hur det var då. Och hur det är nu. Och ska sanningen fram, så har det just här, här i Vilbergen, nog faktiskt inte ändrats så mycket. Vi går fortfarande dörr till dörr. Dricker vin och röker i köksfönstret. Ibland får man passa någon annans barn. Eller så passar de ens barn. För här hjälper man varandra. Och det finns ingen tvivel om att man gör det ihop, livet. Och alla svårigheter. Ibland går Martin in, in till Roffa och Helena, hjälper honom från rullstolen till soffan, tröstar, och säger att det är lugnt. Och det är det, det är lugnt, för vi hjälper varandra.

 

På mitt kylskåp hänger Ulrica Fransson

 

Varje morgon när jag sätter på mitt kaffe så tittar Ulrika Fransson 16 år på mig. Hon hänger där på ett sånt där pyttelitet kort, som man byter med varandra. Hon har massor kajal och ett rött linne. Jag har en hel burk full med sådana kort. Men av någon anledning så har just hon hamnat på mitt kylskåp. Det påminner mig om gamla tider, inte så länge sedan, men väldigt länge sen ändå. Många frågar om kortet, varför det hänger där och hur det kom dit. Jag vet inte hur det kom dit men jag vet varför det sitter där.

I helgen var jag i Stockholm. En liten, liten tillfällighet gjorde att jag fick tänka tillbaka igen. När jag var 16 år och var överallt och ingenstans i Sverige. En gång var jag i Rödmyra. Hälsingland. Det hängde knäcke i taket hemma hos Mange. Vi fick inte sova i samma rum för hans mamma. Den fanns en liten stuga på tomten som vi hängde i. Spelade gitarr tror jag, kollade på raggarbilar mitt i natten i Huddik. Hudiksvall. Jag åkte dit med Geten, Getens mamma och en gubbe från deras klubb. Jag fick skjuts fram till ett radhus i Hudiksvall. Där i brevlådan låg nyckeln hem till Manges ena hem. Där packade jag upp väskan med tvestjärtar och smutsiga orienteringskläder. Hittade en varma-koppen-påse, blåbär-hallon i skafferiet. Var helt själv i radhuset i Hudiksvall, drack varma koppen på balkongen i solen. Väntade, väntade på att de skulle komma hem. Såhär i efterhand, känns det väldigt konstigt. Det låter verkligen jätte konstigt, men det är sant.

En liten tillfällighet gjorde att jag i helgen, när jag var i Stockholm, fick träffa Mange igen. Svingades tillbaka i tiden, knäcke i taket, kallt vatten och solnedgång över rödmyra. Men nu satt vi på ett fik i Stockholm och tittade ut över Hötorget. Pratade och berättade om det som var då och hur det var nu. Han hade tatuering, och ringar i öronen, och massa skägg. Men han var samma. Samma som då. Knepig norrlänning.

När jag gör kaffe varje morgon tittar Ulrica Fransson på mig, kastas tillbaka i tiden som var då, för länge sedan. Och sedan i lördags, minns jag det lite tydligare igen. Lite mer detaljerat. Lite finare.. och bättre, som det var. Fint och bra.

Jag måste ingenting.

Den här helgen måste jag ingenting. Jag måste inte göra några påskägg. Måste inte tvätta fönstren. Måste inte sätta upp påskris, eller någon jävla kyckling på dörren. Alltså förstå mig rätt. Jag gillar påsken. Men jag, vi, gillar inte måste. Livet går ju redan i hundratio. Helt plötsligt är det påsk. Men jag måste allafall ingenting. För jag tänker skita i påsken. Alltså, mina barn tycker om mig ändå, jag tycker om dem också. Men de får inga påskägg. Jag tror att måsten är något som vi föräldrar skapar. Om de vet att de inte får några påskägg den här påsken, kommer de förmodligen inte fråga om det nästa påsk heller. Vii har liksom inte ens förstått att det är påsk. Men idag slog det mig att det var så jävla skönt att jag, (vi, jag och Martin) inte har några sådana måsten. Nästan aldrig. Vi är alldeles för praktiska för det, skapar inte merjobb för oss själva. Vi hade ingen julgran i julas. Fast det står en rosa plastgran i förrådet, längst in. Skitjobbigt. Så vi tog inte ut den.

På vår dörr hängde en tomte ända in i februari. Såg den varje dag, och tänkte, den där måste jag ta ner i källaren. Lägga i lådan med julsaker. Nu ligger den inslängd i min troslåda. Men först låg den på hatthyllan i några veckor. Fastnade i alla mössor varje gång man skulle rycka ned en mössa, pinglade och fick den i huvudet. Jag kommer förmodligen inte hitta den nästa jul.

Men jag tror att man ska komma ihåg att det är man själv som skapar stressen, sin egen stress. Nu är det påsk. Nu måste barnen få ägg och påskris. Så i år skiter jag i påsken. Åker till min vän i stockholm. Har det jävligt bra, skapar ”egentid” och är JAG i två dagar. Jag ser ganska häftig ut när jag är JAG. Har en keps som har leopardmönster inuti. Det syns ju inte ut, men jag vet ju att det är där. Finns där. Har köpt ett lila läppstift. Min vän sa att jag såg ut som JAG i det. Har inte fått vara jag på ett tag så det känns jävligt skönt.

Den här påskhelgen är min. Martin har sagt att han ska vara hemma och lukta på sina lp-skivor. Han sätt att vara jag. Alla har sitt sätt. Jag har mina färger och mönster. Jag är inte särskilt svart och vit. Jag får varna för viss sarkasm och ironi, känns det jobbigt? Jag är lycklig. Lycklig i mitt. Måste bara tycka jävligt mycket och vara förbannad. Få hyresvärden att måla alla lekställningar i hela området, fast de hade tänkt vänta i tio år om det inte vore för att JAG är JAG, och JAG är jävligt jobbig. Som en finne i röven, eller mellan ögonbrynen, som syns hela tiden.