Den jag behöver vara.

Året var 2011. Fyra år efter studenten, och jag hade blivit tvåbarnsmamma. Jag hade också fått ett namn på det onda. Sjukdomen. Den slog mig slog mig hårt i ansiktet. Den som fick mig att träffa väggen. Jag har kortare väg dit nu. Dit, till väggen. Behöver göra en sak per dag, och en sak i taget, och var sak har sin tid. Som Alfons pappa säger. Först kaffe och läsa tidningen. Och sen. Det är nästan nio år sedan nu. Nio år sedan jag förstod hur jag behövde leva. Det var inte den dagen. Såklart. Det var dagarna, veckorna, åren och månaderna. Som gav mig insikten. Men det är svårt att förstå. Svårt att se, för dom som inte sett den, väggen. Det låter som larv, och, det händer inte mig. Men det gjorde det. Hände alltså. Hände som fan gjorde det. Hände i fucking 180 km i timmen. Jag minns när det hände mest. Kommer aldrig glömma den dagen. Prickiga vattenkoppor på pojkarna. Klibbig sommarvärme. Och jag hade bestämt med läkaren. Att okej. Du får sjukskriva mig i 3 veckor. När min skolan är stäng. För då missar jag ju inget. Blev bråkigt med förskolan. Tyckte att jag skulle faktiskt klara av att ha pojkarna hemma, att dom fick ju faktiskt gå Max 15 timmar om dagen tyckte dom. Att sjukskrivning på heltid. Vaddå. Tyckte dom. Men så kom prickarna, och bråket tog slut. Hemma fick dom vara. En dag lång sjukskrivning hann jag med. Det gick 2 veckor och jag höll på att tappa förståndet. Minns hur vällingen stänkte över hela köket när jag kastade flaskan i diskhon. Blev klibbigt, som klister nästan. Minns hur jag slog numret till psykakuten, och sa, hej. Hej, jag behöver sova. Sova en hel natt. Hej, kan ni hjälpa mig med det? Plastspeglar. Plastbestick och tallrikar. Möte först, och, ” du ska inte skämmas”, och, ”det är många mammor som kommer hit”. Låsta dörrar och inga fönster. Och vita små piller till kvällsmat. Och jag minns att Martin sa, ” jag trodde aldrig du skulle komma hem igen”. Och jag svalde och sov. Sov jättemycket. Frukost på plasttallrik. Och jag sa, att nu ska jag gå hem, och tack så mycket, men nu ska jag gå hem, hem, och vara den jag behöver vara. Och jag gick hem, hem och bestämde mig. Att jag vill aldrig mer vara där så nära, så hårt in i det onda.och jag gick hem. Hem och var, den jag behövde vara.

Doften av tapetklister.

Februari 2017. Det luktar nytt. Tapetnytt. Klister och tejp. Målaren har lämnat lägenheten men spåren är kvar. Jag drar försiktigt bort resterna från listen. Fem barn springer runt runt i lägenheten. Den blyga februarisolen skiner in genom fönstret. Vi sätter dom fem små i soffan och kopplar in tv.n. Sunes sommar på dvd. Skriken tystnar och vi kan fortsätta bära. En lägenhet blir till två.
Det nya hemmet. Jag är 29 år. Där ska jag bo nu. Barnen blir varannan veckabarn. Mammavecka och pappavecka. Vi ritar ett schema. Ett eget mammapappaveckaschema. Där ska veckan få en ny start på fredagar. Den bestäms att ha alla färger. Fredagsfärger. Regnbågsfärger. Handling på torsdagar. Vin på fredag.
Jag köper nya skor. Springer snabbt. För vad ska jag göra för att döva tystnaden. Den som slår mig när jag öppnar dörren på fredagskvällen. Allt ligger kvar som vi lämnade, men jag står ensam. I början gör jag misstaget, plockar upp Bibbis lilla kudde. Luktar länge länge. Tårarna rinner, saknaden blir så stor. Allt som nyss, och endå helt annorlunda. Men jag klarar det, jag vänjer mig. Lär mig ensamheten. När den blir för påträngande planterar jag om varenda växt i lägenheten. Doften av målarfärg blir mer och mer svag. I mitt nya hus bor Monica. Varje gång jag hälsar på Monica och lilla Harald, hennes lilla hund som mest liknar en gammal skurtrasa, ser hon lika förvånad ut. Monica är knappt 60, men frågar endå vad jag heter varje gång vi ses. Hennes Alzheimer klär henne inte. Men den tog henne, och Monica försvann, och kan aldrig mer fråga vem jag är, kan aldrig mer gå till fel dörr i huset. Huset där vi bor.
Det blir sommar. Det blir höst, vinter och vår. Min andra sommar. Min andra sommar i mitt nya liv. Jag bestämmer mig. Att jag kan själv, och gör själv. Jag gör ett påhitt. Jag hittar på att det går. Det går att göra själv.
Packar bilen med det nödvändiga. Jag vet inte vart jag ska men det här behöver jag ha. Pannlampa, stormkök, vinflaskan i plast och en halv flaska Mintu. Det blir vändningen. Jag vet helt plötsligt vart jag ska i livet. Jag vet att det går själv.
Det kommer återfall där jag glömmer bort, glömmer hur jag ska packa det man behöver. Glömmer hur jag ska göra det själv. Återgår till krukväxterna yogan och andningen. Hittar det ljusa i det svarta. För jag kan, jag kan packa det jag ska. Jag vet hur man gör. Det går och jag kan.
Det luktar inte längre målarfärg. Det luktar hemma. Hemma på kullborgsgatan. På fredagar vinkar vi ”hejdå kullborgsgatan-vinken” innan dom åker mot pappaveckan. Och jag kan se regnbågsfärgerna skymta där. Kan njuta lite av det. För jag luktar inte längre på den lilla kudden. För dom finns ju där, på andra sidan byn. Ett stenkast bort. Jag vet nu att det inte är mammavecka varannan vecka. Det är mammavecka varje vecka. Även om dom inte är där. Så är jag alltid. Jag är alltid deras mamma.

Jag har inte njursten. Jag har Endometrios.

När det börjar igenJag är där igen. Inte där på ruta ett. Bara där. Står där och vinglar livrädd, som om man ska hoppa högt från ett berg utan något som tar emot en. 

Smärtan kom tillbaka. Låg ensam själv, utelämnad. Britsen var kall, och jag inspekterar vilken typ av handskar de använder medans morfinet tränger djupare in i kroppen. Letar fram ett badlakan i skåpet i den kalla sjukhussalen på vrinnevisakutmottagning. Vill inte besvära om att fråga om en filt. Tårarna rinner, jag gråter högt som ett barn. Det gör lite ont i armen där sprutan trängde in under huden. Blir varm i huvudet av morfinet. Blir utflyttad från salen och ligger blottad för alla som går förbi. Vissa stirrar. Ber om en påse, vill så gärna kräkas. Vill be om ursäkt för mitt beteende. Plötsligt ligger jag på golvet, ser någon gå förbi, de drar ingen notis om att jag ligger där. Plötsligt står de mängder av sjukhuspersonal runt mig. Och jag vet vad jag heter, och jag kan nästan ställa mig upp själv o kravla upp på den kalla britsen. 

Men de är inte den som bekymrar mig. Jag vill så gärna att de ska vara en njursten. Jag vill de så jättegärna. 

Men de är ingen sten. Det är ingenting. Jag har ägglossning. Jag sådan smärta att tillochmed sjukhuspersonalen tror att det är njursten. Noll. Röntgen visar noll. Prover visar noll. Så varför är jag där? 

 Ingen vill veta, ingen orkar, kanske kan de vara ryggskott, tycker de. 

Jag har inte ryggskott. 

Jag har inte njursten. Jag har ont. Jätteont.

Jag har ägglossning.

Jag har en sjukdom som heter endometrios. 

Jag ska gå hem. Hem o ta alvedon. 

Hem och acceptera min smärta. 

Hem och akta mig för att ha sex, akta mig för att få en orgasm. 

För nåde den som har endometrios, att unna sig det. 

Då kan man hamna på akuten. Med morfin och diklofenaksprutor. 

Men de får man bara om man har njursten. 

Man får inte de om man har endometrios. Då får man en alvedon. Och en tid till psykiatrin, där man får lära sig att accepterar. 

 Och ja, så jag accepterar. Acceptera och ta en alvedon. För de är så mitt liv ser ut. 

Så ser de ut för mig, och tusentals flera kvinnor. 

Det är inte okej. Inte någonstans.

Långt ifrån. Men de är så långt de har kommit. Och inte längre.

De måste bli en förändring. De måste hända. Snart. 

Vet inte hur länge till vi ska orka acceptera detta. 

Något måste göras. 

Jag är så rädd.

Äntlig ska mitt liv få struktur. Ordning och reda pengar på fredag. Allt vände så snabbt och plötsligt var jag där, där jag ville vara. Samma tid samma dag, och ordning och reda. Och var sak har sin plats, och en sak i taget. Precis som jag vill. Så som jag har tänkt. Och endå så är jag så rädd. Rädd för ekorr-hjulet. Rädd för Svensson. Rädd för tacos på fredag, och korta dagar på förskolan. Rädd för tiden, planer, körövning på måndagar och jumpa på torsdag. Men det är väll såhär det ska vara. Jag får ge mig in i det, med en -dag-taget. Känna klämma lite. Vem vet, en dag kanske det vänder igen och helt plötsligt är, en sak i taget, tio. Och jag trivs. Men nu ska jag ta en dag i taget, en sak, ge mig in i tiden och inte vara rädd. Omfamna strukturen. För det är ju det jag vill…. 

Ordning och reda pengar på fredag. Systemet på lördag och huvudvärk på söndag. 

När min kropp är rastlös och mitt huvud trött

.

Ligger i soffan. Tittar på krukväxterna på andra sidan av rummet. Jag har gjort det i två veckor nu. Kanske mer. De saknar ytterkrukor. I två veckor, kanske mer har jag tänkt att jag ska fixa det. Legat i soffan, benen kryper, kroppen är rastlös. Och jag är trött. Tröttare än någonsin. Bibbi sover och pojkarna leker på gården. Eller i kyrkparken. Jag vet inte, eftersom jag ligger här. Ligger och är trött. Jag är här i samma soffa, samma trötta, lika rastlös, några timmar senare. Tittar på krukväxterna. Och på något dåligt program på tv. Barnen sover och köket är stökigt. Tvätten är o-vikt. Kanske tillochmed smutsig. Kanske väller korgarna över. Men jag ligger här och tittar på krukorna. Vi har ingen julgran. Vi har inte ens någon adventsljusstake. Men de enda jag tönker på är krukorna. Och den stökiga hyllan där det ska stå piff-grejor. Den är inte piffig. Det ligger massa gamla cd-skivor, ett ruttet äpple och ett inslaget paket till min systerdotter. 

 Det är då jag tänker, och upprepar

Vi ska inte gå någonstans, vi ska inte göra något, vi ska inte uppnå något. 

Mantrat är svårt, svårt och känns nästan orimligt. Men det är idag jag tänker, att jag, jag ska inte gå någonstans, jag ska inte göra något, och jag ska inte uppnå något. 

 Pröva tanken själv. Det kommer göra dig gott, det kommer vara svårt, rent förjävligt kanske. Eller så hördu det inte, eftersom du inte behöver uppnå något…

Där vi växte upp.

Där vi växte upp.
Där vi växte upp blommade rosenspirean i takt med Hasse blasks rododendronbuskar. Hasse bodde i det stora gula huset på långängsgatan 33. Han vattnade dem med filmjölk samtidigt som han sippade på en whisky och rökte cigarr. Bredvid de gula husen låg en park. På andra sidan parken bodde Madde och Helen. Och Gunnar. Gunnar kastade sand på oss medans vi gungade så högt vi kunde. På 33;an bodde även Kalle och Inga-Lill. Kalle var stor och stark och gick i boxning. Kalles bästa kompis hette Henrik och bodde snett ovanför oss. Han brukade snedda över grannens tomt ned genom vår för att sedan hoppa över staketet till 33:an. Henrik kallade min syster för häxa. Men förutom Henrik, så var jag Kalles bästa vän. Trots att jag var tre år yngre och tjej. Jag fick superkrafter när Kalle tog min hand och vi sprang så fort vi kunde. 

Ibland besökte vi ”spökhuset” ett , för oss, övergivet hus som Kalle berättade olika historier om varje gång vi gick upp för backen mot ”petta-pölen”. Madde och Sofie brukade hålla vakt, när vi smög runt spökhuset. Dom var för fega för att följa med, eller för smarta. 

Men för de mesta lekte vi i parken. Satt uppe på nätet i klätterställningen och ljög så vi trodde oss själva. Gjorde hinderbanan och tivoli i den lilla skogsdungen. Ibland kom piss-Fia. En lite äldre tjej som hade kissat bakom Ölands-token i parken en gång när de var för långt hem. 

Där vi växte upp blommade rosenspirean och mängder av äpplen föll till marken på hösten. 

Där vi växte upp kom verkligheten ifatt. 

Kalle skulle flytta en dag. 

In kom familjen Rose’n. 

Amanda och Linnea. Nu var de min tur att vara stor och stark. Stor och stark när de en dag inte återvände som en familj från Thailand. När det en dag bara var linne och Åsa kvar. Jag blev stor men inte stark. Åsa bjöd på chesecake och kaffe latte och målade alla väggar vita på långängsgatan 33. 

Rosenspirean blommade i vår trädgård men rododendron verkade inte densamma utan filmjölken. 

Där vi växte upp, åkte en minibuss full med barn iväg, och kom aldrig tillbaka. Där vi växte upp, fylldes styrstad kyrkogård med gravstenar. Där årtalen var alldeles för låga. 

Husen står kvar men är inte längre gula. 

Där vi växte upp ska husen snart fyllas med nya liv, nya historier. Parken står tom, och i asfalten tränger ekarnas rötter fram.

Där jag växte upp, blev jag stor, och ibland är jag stark. Åtminstone ska jag bli. 

Den nya staden.

Den nya staden.
Vi bor i ett nytt hus. Det luktar kattpiss och häst i trappuppgången. Vissa dagar tar doften av cigarettrök som döljs i ett hölje av söt parfym över kattkisslukten. Det nya huset är gult med gröna kanter. Långt ifrån Vilbergens grå tegelfasader. När solen går ned över den nya staden i det nya huset kan jag stå på balkongen och tro att jag drömmer. Den nya staden är som en sagor-by. Där bor vi i, mitt i sagostaden, i ett gult trähus. Vi flyttade bort, bort från de nikotin-gula plastlisterna, och dörrarna som luktade rök och armsvett. Till en ny stad och ett nytt hus. I trappuppgången övervintrar pelargonerna från sommarens varmare dagar. Det blev oktober och det blev november. Snart har vi bott i två år i det nya huset.
Det kom en flicka till familjen och vi flyttade återigen till ett nytt hus med nya öden. Vi vandrar på de nya grannarnas tak. Ulrika och Filip. Anna, Matilda, Tobias och Elliot. De nya grannarna. Kunde inte önska några bättre.

Behövde skriva igen. Skriva om allt och inget, om den nya staden. Gör för lite övningar. Det börjar pirra runt ögonen igen. Och jag sväljer alvedon och Treo i ren panik. Hur ska jag orka annars. Synen blir förvriden och migränen gör sig påmind, drar på mig gummistövlarna och släpar barnen till bilen, hjulet snurrar. Och det går inte att stanna. Försöker stanna upp, känna den lilla lena handen på min kind. Tänka och känna den lilla blöta pussen från ettåringen. Och det går, det hjälper. Det känns och jag är så tacksam för att jag fått just henne. Och grabbarna såklart. Men hon känns fortfarande så ny. Nästan som ett väsen. Hela jag vände när hon kom. Jag blev kär. Kär i den lilla personen som kom till mig, att jag just skulle få vara hennes mamma.

Går ut och springer. Springer dit benen bär, springer så fort det går, så fort jag kan. Ingen riktig riktning och inget mål. Inget mål mer än att faktiskt känna. Känna att jag lever, se löven rassla runt benen känna dofterna från hösten. Lämnar telefonen hemma. Och det går. Det känns. Det känns bra benen bär de känns lätta. Det behövs bara mer. Oftare. Att känna, och känna tacksamheten. Det går , det går i den nya staden och i det nya huset. Det är fint, och jag trivs. Jag lever och mår bra. Det börjar falla på plats. Allt här i den nya staden.
Och jag lever.

Slutet på en början

Året var 2004. Jag var sjutton år i den nya staden. Skolan låg på en åker, genom ventilationen kunde man ana en svag doft av koskit. Jag hade varit där förut. Min syster hade en gång varit i samma sits. Ny i en liten stad med stora fördomar. Klädd i en vit märkes t-shirt i frotté och en kort jeanskjol promenerade jag de ca fyrahundra meterna från busshållsplatsen ned mot skolan. Cykelvägen jag gick på var omgiven av högt gräs, bränt av sommarens sol. Det var varmt den här dagen och vi skulle samlas i skolans matsal. Nervösa blickar mötte varandra, och jag satte mig vid ett bord tillsammans med en annan tjej. Jag hade turen att inte behöva fylla tystnaden, vilket jag vanligtvis står för. Upprop, samling med den nya klassen. Sex tjejer och fyra killar. Snabbt ögnade igenom vår skara för att döma. Döma, Vem var snyggast, vem var töntigast, vem var bäst. Jag var ny i den lilla staden och skaffade mig snabbt nya vänner. Lyssnade på Fronda, ”vem kan stoppa mig när jag bara rullar fram”. Kände mig fri. Skaffade nya, vänner, en del var mindre bra val, val som föräldrar inte skulle gilla. Jag och en till tjej från klassen åkte bussen, den långa vägen, fnittrade, hoppade av en stad för tidigt, stannade med våra nya ”vänner” i en annan liten stad. Vännerna bestod bara av killar. Killarna hade ju bara en sak i huvudet, vilket vi självklart förnekade. Dumma, unga och dumma. Vem av oss skulle de få ligga med. Vem av dem skulle hinna först? Musiken dånade ut ur högtalarna hemma hos våra nya vänner. Snart skulle vi ta bussen hem igen, hem mot tryggheten, oroliga föräldrar som låtsades som om de inte förstod vad som pågick fast de stod skrivet i pannan. Ville inte veta, de hade själva vart unga och dumma en gång, kanske i en ny stad, äventyret fortsatte. Slutet på början, början på något nytt, friheten, och den nya staden.

Ödet spelar spelet

Jag blev sjukskriven. Fyra veckor skulle jag göra övningar. Mindfullness och sånt. Två dagar in i perioden, och en dag efter ifrågasättande av personal på förskolan, om jag verkligen skulle ha barnen där på heltid när jag var heltidssjukskriven, fick jag stålsätta mig igen. Botvid fick vattkoppor. Stålsatte mig på två veckors vård av barn. Kanske kanske skulle jag hinna andades vecka allafall. När den sista koppan läkt på lilltuss, upptäckte jag en koppa på stortuss. Sedan var det igång igen. Ödets ironi. Andningsövningarna har uteblivit. Istället har jag räknat till tio minst tio gånger om dagen. Någon dag in i stortuss insjuknande blev även jag sjuk. Och någon dag efter det var det Martins tur. Feber och halsont. Ibland undrar jag vem fan det är som vill mig något. Vem är det som prövar mig om och om igen!? Vi har kört ut de små från vårt rum. Nu sover de själva i sitt. Fungerar sådär. Min diagnos ställd av psykiatrikern lyder, återkommande depprisioner, medelsvår episod, kronisk ångest från födelsen. Det är lättare att hantera ångest när men har orsaken till varför det är som det är. Har blivit beroende av de där förbannade tabletterna. Min värsta farhåga. Konstigt nog får man mer tolerans ju mer man stoppar i sig, både psykiskt och fysiskt. Det blir liksom normaltillståndet på något sätt. Känner mig trött, trött på att behöva ta beslut, om nästa periods behandling. Alltså endometriosbehandling. Läser varje dag uppdateringar från mina endometriosvänner på Facebook om deras brutala biverkningar pga stark medicinering. Det får mig att för varje dag som går tro mindre på läkarna och mer på de gamla barnmorskornas ord;du vet Sara, skiten måste ju ut några gånger om året ändå. Och läkarna hävdar det motsatta. Nigarafallet under den förra blödningsperioden, dvs den första efter spiralen togs bort var inte nådigt. Trodde jag allvarligt talat skulle behöva besöka sjukhuset pga blodbrist. Inne på en affär, sitter ner och väntar på Martin, ställer mig upp och det känns som om jag är fjorton igen, skillnaden var att jag inte hade någon tröja att knyta runt mina ljusa jeansshorts. Kniper ihop benen så gott jag kan och går sakta och panikartat mot butikens kundtoalett. Väl hemma efter fem minuters panikfärd i bilen hade det blött minst lika mycket till. Och så fortsatte det i två dagar. Tror fan det, att skiten skulle ut. Börjar närma mig ett beslut om behandling, och det är att inte behandlign kommer ske, inte inom det närmsta halvåret allafall. Oavsett vad läkarna säger måste det ju ändå vara så att jag känner min kropp bäst. Vi får väll se vad ödet väljer, jag hoppas detta inte slutar som det började, med akutinläggning på kvinnokliniken pga av cysta, som sist när jag var obehandlad, för då är hjulet i rullning igen och jag står kvar där jag började. Kan ni förstå att jag känner mig vetlös, hopplös och börjar bli tokig på detta skit ?!

För att jag klarar det.

Jag har klarat mig. Klart mig fram tills nu. Klarat det jag skulle. Klarat mer än det jag skulle. Klarade för mycket. Så att jag fick säga stopp. Kroppen sa stopp. Jag fick säga nej. Det kändes. Men det kommer fler tåg säger de. Fler tåg och nya chanser. Fler restauranger och fler jobb. Jag vet det. För att kommer det inte fler, så ser jag till att det gör det. Precis som jag gjorde när jag sa till att det inte går, kroppen vill inte. Jag blev sjukskriven tillslut. Skriva aktivitetsschema, måste, vill och kan ta bort. Timme för timme. Varm luft in genom näsan och kall ut. Det sistnämnda, kan ta bort, är det jag jobbar med nu. Det är inte lika rent hemma hos oss längre, tvätten ligger ren, men inte vikt. Lite svårare att hitta men lite mer tid till VILL. Jag har en del Vill aktiviteter i mitt schema. Och tyvärr, många måste. Skriva fem saker jag gjort bra idag. Skriva i insommningstabletts-dimman. För ja, jag har tagit en hel del sådana den senaste tiden. MEN Jag har också gjort det jag ska. Fikat med vänner, hört av mig till de jag sagt att jag skulle höra av mig till. Men framförallt, jag har hittat tillbaka till skogen. Min älskade skog. Där finns naturliga endorfiner. Som inte är instoppade i små vita tabletter. Ja, tar ju dem också. Men framförallt skogen. Du gamla du fria du fjällhöga nord.
Säga nej. Varför är det så svårt? Vem kommer tacka mig när jag står där utsliten och trött när barnen flyttar hemifrån, för att de var rent i köket varje kväll när dem gick och la sig. Förmodlingen inte dem allafall. Kanske sedan om de någon gång får egna barn, kanske då. Men tills dess. Till dess om 25 år kanske, (jag är ganska dålig på att räkna) så måste jag göra många mer VILL, i mitt aktivitetsschema. Ikväll ska jag dit, till skogen, när alla gått och lagt sig, och de är lite kallt i luften. Springa, känna på gräset. För att jag finns och kan det, låter kanske jävligt pretentiöst, men det skiter jag i. För jag ska klara mig ur det här också. För jag klarar mig alltid.